Att famla i mörkret är en del av livet.

Jo visst känns det skönt att ha klara mål i livet. En start och ett mål. Men är det bara jag som inser tjusningen i att inte alltid ha ett klart mål? Lite som att ta det som det kommer. Jag förstår mycket väl att många inte klarar av att ha det så. Kan nämna flera i min egen bekantskapskrets som stressar upp sig när de känner att de saknar struktur. Men känslan man känner när man vet att man lika gärna kan luta sig tillbaka och njuta av åkturen det är bland det bästa som finns. Lite som när man upptäcker en låt man glömt eller till och med upptäcker något nytt. Man lutar sig tillbaka och låter sig svepas med av den.

Lite så har jag känt sista tiden. Varför bekymra mig om något idag som kanske inte kommer inträffa fören om flera år.

Speciellt när jag drar igång mitt skivarkiv och introt till denna låt kommer.

Luta er tillbaka och låt er svepas med.



Ciao!